I dag hade både förskoleklassen och tvåorna på fritids en och samma saga: sagan om Rumpelstiltskin (eller Bulleribasius som han heter i många svenska versioner). Fritidsgruppen fick sedan göra olika känslor uppe på den lilla scenen i teaterrummet och publiken fick gissa vilken känsla som visades. Jag hittade också
färgläggningsbilder på internet som handlade om Rumpelstiltskin-sagan. Barnen fick några bilder att fylla i efteråt för att skapa sin egen version av den mystiske Rumpelstiltskin.
Ibland har jag fått frågan om varför jag mest berättar gamla folksagor och inte berättelser från mer moderna bilderböcker. Svaret är att folksagorna har överlevt i flera hundra - ja,
en del säger flera tusen - år och finslipats länge för att hålla inför en publik. Och det gör de verkligen. Barnen sitter oftast som hypnotiserade av de här gamla berättelserna. Det är långt ifrån Netflix och Youtube, men desto närmare hjärtat, kan man säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar